Mitt barn är sjukt, hon är jätte sjukt. Nu äntligen har det börjat lugna ner sig och i natt sover hon första natten på nästan en vecka i sin egen säng efter att ha kampat på mig.
Sen i torsdes kväll har hon haft feber och hosta. I fredes kom snova och ögoninflamation, mild till en början men sen bröt helvetet loss. Stackars älsklingen har haft så ont att hon har börjat spontan gråta, när som. Hon har hostat halva lungorna ur sig, gråtit om nätterna och sovit på mig, ja de få stunder hon har lyckats sova. Och för att piffa till det hela lite extra så har hon inte ätit. Stackars hjärtat har bott på mig, med mig, om mig på dygnets alla 24 timmar och det är förståeligt. Hon behöver den närheten, tryggheten, ömheten i in sjukaste stund. Att bli ompysslad och älskad som man bara kan av sin mamma.
Stålmamman har ryckt in än en gång, axlat ansvaret med bravur. Dottern är nästan återställd, underbara ögondropparna har gjort sitt, orken, aptiten, lusten att göra saker kommer tillbaka krypandes och i rättan tid med.
För nu är det jul, så det så!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar