Lusselelle

Då har det årliga lucia firandet gått av stapeln och kan kan inte annat än undra vem man gör det för.

Mitt älskade barn var världens absolut sötaste pepparkaksgumma och blödig mamma som jag är så föll tårarna för att hon är det underbaraste som finns, det finaste som finns, för att hon är så stor, för att hon är min lilla älskling och för att mitt hjärta gör ont så mycket jag älskar henne.
Men medans hon sitter där och är det underbaraste som finns så slår ändå tanken mig, för vems skull görs detta egentligen? Är det för barnen? Inte en chans, för hälften av dom hänger inte med på vad som händer och de andra verkar mest nervösa och allmänt illa till mods. Pedagogerna kanske då, kan det va för deras skull? Nja, tror inte helt på den heller. Visst att de satt och klinkade på gitarren och verkade lite små nöjda med att de övat ihjäl barnen och lagt ner nästan hela höst terminen på övandet på att sjunga i takt men jag tror nog att de kan ha tyckt att nått annat hade vatt trevligare att göra. Då återstår föräldrarna. De lyser ur alla föräldrars ögon av kärlek till sina barn, att just de är så duktiga och fina som just ens egna barn kan vara, men är det rätt? Barnen står uppställda på rad, sjunger vi komma, vi komma, alternativt snurra rundor på golvet. Och det gör ont i mig. Att det är detta det som räknas som trevligt. Att barnen står som drillade legoknektar, för vår skull. För det är inte för deras, det är en sak som är säker. De hade varit nöjda med mys med mamma och pappa, fika med fröken, julklappstillverkning till föräldrar och syskon eller få öppna paket själv. Men nu står dom där på rad, som små ljus, för föräldrarnas skull och det gör ont, så ont att mitt barn blir tvingad till det.