Bästaste dan

Igår var bästaste dan på länge. Jag fick vakna själv, duscha utan att någon stod och klappade på mig och sa "mamma badat färdigt nu" och jag slapp bli irriterad för att jag redan hade svarat på det sjuhundraelvamiljoner gånger. Nej, mamma har inte badat färdigt. Istället fick jag duscha, torka mig och ta på kläder själv. Lite småtrevligt faktiskt. Men det var ju inte det som var det bästaste. Det hör till ja, men inte bäst.

Sen körde jag in till stan och mötte upp drottningen och hade en sån där dag som vi hade innan. En underbart härlig dag där vi bara va. Åt frukost på stan, shoppade, pratade om precis allt och inget, åt lunch hemma vid deras köksbord, löste världsproblem, åt choklad, bestämde att vi borde regera världen och sen gjorde vi kvällsmat. Härligt!! Och duktiga som vi är så promenerade vi lite efter maten för att förbränna kalorier. Alternativt för att min bil stod på maxi för att det inte gick att parkera i stan för all snö. Och drottningen var tvungen att följa med för jag hade sopor i bilen för att det var så fullt att det inte gick att kasta det hemma så jag tjuvade plats i deras tunna.

Och vad tror ni händer sen? Jo som straff för all trevlighet så vaknade jag med migrän i morse. Så typiskt. Har mått kalas dåligt hela förmiddagen. Men nu är det bättre. Nu ska vi kunna fortsätta ha det bra, mysa, njuta, umgås och trycka i oss onyttigheter.
Mot trevligheten, och vidare!!

Köksmästare

Det är jag det!! Köksmästare då, inget annat. Eller jo mycket annat, men för stunden glänser jag i köket. Jag ska caitra drottningens flytt. Och folk ut av hisskullens blir det som ska hjälpa till att bära och bär don så äter dom.

Det värsta är nog att jag tänder lite på det här. Att få bossa, att få fixa, att få vara bäst. Att få göra listor i oändlighet, att få planera, att få pula och greja och få glänsa. Så självklart har jag planerat en fantastisk meny av godsaker som ska serveras och idag har jag börjat med bullbaket. Och det är inte vilka bullar som helst, de ska jäsa i 15 timmar så klockan sex imorgon ringer klockan så jag ska gå upp och knåda bullar och placera dom i fina formar. För de måste ju både se fina ut och smaka gott. Medans degen jäser i kylskåpet så blev det inte sex så det blev fler bullar på jäsning utan marmeladkok. Kom på att jag behövde tömma frysen för att få plats med all mat till allt folket. Och jag måste erkänna att det var väldigt nära jag började på ett kakbak med. Men hejdade mig. Måste ju ha nått att göra senare i veckan med. Blir säkert inte fler bullar på jäsning då heller. Blir bara vanliga bullar i mitt kök, men å andra sidan så är det enklare att fylla magen med briochoner än med bebis, för tomten missade sambo leveransen. Kanske nästa år.
Sambo då, inte bebis. Tills dess är jag köksa, så det så.

Sjukan Allan

Mitt barn är sjukt, hon är jätte sjukt. Nu äntligen har det börjat lugna ner sig och i natt sover hon första natten på nästan en vecka i sin egen säng efter att ha kampat på mig.

Sen i torsdes kväll har hon haft feber och hosta. I fredes kom snova och ögoninflamation, mild till en början men sen bröt helvetet loss. Stackars älsklingen har haft så ont att hon har börjat spontan gråta, när som. Hon har hostat halva lungorna ur sig, gråtit om nätterna och sovit på mig, ja de få stunder hon har lyckats sova. Och för att piffa till det hela lite extra så har hon inte ätit. Stackars hjärtat har bott på mig, med mig, om mig på dygnets alla 24 timmar och det är förståeligt. Hon behöver den närheten, tryggheten, ömheten i in sjukaste stund. Att bli ompysslad och älskad som man bara kan av sin mamma.

Stålmamman har ryckt in än en gång, axlat ansvaret med bravur. Dottern är nästan återställd, underbara ögondropparna har gjort sitt, orken, aptiten, lusten att göra saker kommer tillbaka krypandes och i rättan tid med.
För nu är det jul, så det så!!

Ståls

Det är jag som är stålkvinnan. Supermamman allan. Kan allt, fixar allt och är bara så sjukt bäst. För så är det ju.

Vissa dagar slår det mig hur mycket jag som människa klarar av. När jag bär upp dottern från bilen, med matkasse på armen, julklappspåsar hängandes från tummen, pulsandes i snön och försöka undvika alla isfläckarna under. Upp för trapporna, låsa upp dörren och sen bryter dottern ihop för att jag måste sätta ner henne på golvet. Min älskling, mitt underverk, hon har det inte så lätt. Att förstå varför hon inte är mer med pappa, varför han inte kan vara en ordentlig förälder och vilja vara mer med henne. Det är då jag är stålförälder. Mamman som kan allt. Som älskar sitt barn för två, som fixar allt, som ordnar allt och som ser till att hon har det bra. Och samtidigt ska jag få skit från pappans håll för att jag är en hemsk människa, jag ska stå ut med glåpord och fula gliringar, för sån är jag, stålförälder och kan ta allt. Vad gör man inte för sin älskling, sin ögonsten, sitt allt. För dig är jag stark. För dig är jag stålmamma. Enbart för dig så orkar jag allt.
Stålis, det är jag det.

Snöyra

Jaha, då snöar det igen. Tänker det sluta, nej. Tycker jag om snö, nej. Två bra svar på raken och ändå så slutar det inte. Jag trodde att det var som på matte lektionerna, två lika blir ett plus. Typiskt med. Bättre lycka ett annat år eller vad ska man säga.

Jag undrar vad som har hänt med alla plogbilar. Tog dom slut efter förra årets långa vinter? För kvar är dom i alla fall inte. Eller de kanske har gått i ide. Så kan det nog vara. Det vill jag med göra. Vakna upp när våren närmar sig med sol, värme och vackra blommor. Jag vill också slippa all snö, alla galna bilister som måttar efter min bil, som jagar mig från höger, vänster och bakifrån och vill inget annat än köra på mig. Tror de får nån konstig tillfredsställelse av att jaga mig och göra mig nervös och orolig. Den som kan göra Ursula knäsvagast vinner. Det är ofta så när jag går ur bilen nu, att jag skakar i hela kroppen men mest i benen. För att jag spänner mig, för att jag är orolig för vad som kan hända, för att nått kan hända mitt barn eller att nått skulle hända mig så jag inte kan vara med mitt barn. Det är jobbigt att oroa sig för allt, men ingen annan gör det nu längre. Det har blivit min lott i livet, att oroa mig. Önskar att jag fick bli som plogbilarna. Va i ide hela vintern i ett varmt garage, där någon pysslar om en.
Japp, en plogbil ska jag bli när jag blir stor.

Lusselelle

Då har det årliga lucia firandet gått av stapeln och kan kan inte annat än undra vem man gör det för.

Mitt älskade barn var världens absolut sötaste pepparkaksgumma och blödig mamma som jag är så föll tårarna för att hon är det underbaraste som finns, det finaste som finns, för att hon är så stor, för att hon är min lilla älskling och för att mitt hjärta gör ont så mycket jag älskar henne.
Men medans hon sitter där och är det underbaraste som finns så slår ändå tanken mig, för vems skull görs detta egentligen? Är det för barnen? Inte en chans, för hälften av dom hänger inte med på vad som händer och de andra verkar mest nervösa och allmänt illa till mods. Pedagogerna kanske då, kan det va för deras skull? Nja, tror inte helt på den heller. Visst att de satt och klinkade på gitarren och verkade lite små nöjda med att de övat ihjäl barnen och lagt ner nästan hela höst terminen på övandet på att sjunga i takt men jag tror nog att de kan ha tyckt att nått annat hade vatt trevligare att göra. Då återstår föräldrarna. De lyser ur alla föräldrars ögon av kärlek till sina barn, att just de är så duktiga och fina som just ens egna barn kan vara, men är det rätt? Barnen står uppställda på rad, sjunger vi komma, vi komma, alternativt snurra rundor på golvet. Och det gör ont i mig. Att det är detta det som räknas som trevligt. Att barnen står som drillade legoknektar, för vår skull. För det är inte för deras, det är en sak som är säker. De hade varit nöjda med mys med mamma och pappa, fika med fröken, julklappstillverkning till föräldrar och syskon eller få öppna paket själv. Men nu står dom där på rad, som små ljus, för föräldrarnas skull och det gör ont, så ont att mitt barn blir tvingad till det.

Sporadisk rasism

Det är jag verkligen. Sporadiskt rasistisk. Mot dansk jävlar. Och vad det grundar sig i har jag ingen aning om men lik förbannat är det där. Den där ilskan som väller upp i kroppen så fot jag ser en nummerskylt med röd ram mitt i vägen för mig. För det är dom alltid, dansk jävlarna, i vägen. Med sina förbaskade husvagnar puttrar de långsamt mitt framför mig var jag än kör. Tror de är i maskopi. Dansk jävlar. För planera så de stör mig extra mycket är just vad de gör. Har hemliga möten där de äter kransekäge och bestämmer vems tur i ordningen det är att jävlas med mig.

Och vad tror ni händer? Jo, för att ha nån chans i världen att hitta en karl, vem som jag är inte kräsen, så har jag anmält mig till den lokala mötesplatsen på nätet. En dansk jävel är intresserad av mig. Och det värsta är att det är ömsesidigt. Fan med. Ödets ironi eller vad. Som om nån har suttit och ganskatt alla mina utbrott över danskar som är mitt i vägen och som straff för allt mitt skrikande så får jag en dansk att bli förälskad i. Så jävla typiskt. Hur ska jag kunna undvika det där bubblet i magen som leder till att det bubblar upp "jävla dansk" så fort jag lokaliserar en?

Jaja, nu ska vi inte gå händelserna i förväg, vi har ju inte träffats än. Men det där bubblet i magen är där. För han är så fin, rolig och framförallt intresserad av mig. Min dansk jävel.

Förtroende

Förtroende är nått man ska ha för personalen på förskolan eller hur. Jag menar, jag hade ju inte lämnad mitt barn på förskola om jag inte var tvungen och när hon är där så har jag ett förtroende till personalen att de ska ta hand om henne på bästa möjliga sätt. Jag fyller i papper som att hon inte ska äta tomat för att hon inte tål det och att hon inte får äta nått socker. Då menar jag ingen lingonsylt, ketchup, vanlig sylt, nyponsoppa, blåbärssoppa, kakor och söta kex och grejer. Ja ni fattar. Tydligen så gör personalen på just hennes förskola inte det. Hon får äta rätter med tomat i och det ger henne allt som oftast blåbärssoppa, kaka, sylt och diverse annat skit som de anser att hon får äta där. Varför har jag fyllt i papperna till att börja med om de inte tänker bry sig ett ljud om vad jag tycker?

Men det är ju inte bara som jag tycker. Dottern tål faktiskt inte rött färgämne och ska därför inte äta det. Visst att hon tål socker och att det är min åsikt att hon inte behöver ha det men det är min åsikt och de har ingen rätt att ge henne det om inte jag har sagt att det är okej. De bryter mitt förtroende och det gör inte mig glad. Vi ska ha ett samtal nu i höst, men nu har hösten övergått i vinter och det har fortfarande inte hänt nått. Inget utvecklingssamtal utan bara ett höst samtal. Men ge sig. Vi hade inget utvecklingssamtal i våras heller. Det gör mig fruktansvärt besviken att de inte händer nått, för hennes skull. Var är hennes utvecklingsplan? Vad gör de på förskolan? Och vad grundar de beslutet att bryta det förtroende som är meningen att jag ska ha till dom på?

Det kommer bli ett konstigt samtal, ja när det väl är dags vill säga.

Hel

Då var gipset borta och handen ska räknas som hel igen. Typ. Har fått ett fint rött skydd att ha på så jag inte råkar ha emot benet i nått så det går upp igen. Lite öm. lite stel, lite svullen men ändå hyffsat okej. Knyter jag handen så är fingrarna inte helt raka och notera gärna att ringfinger knogen inte finns...

Men annars är det bra. Svinet som jag inte saknar saknar jag faktiskt inte. Det var känslan jag saknade. Skönt det känns!! Men visst, han är fortfarande snygg det jävla svinet. Fan med.

Nu är jag trött på att vara hemma och drälla, vad mer finns det att göra? Vi myser, tvättar, fixar mat, handlar, har fått upp julpyntet från källaren och jag noterade att det är sjukt mycket glitter i lådan. Diggar inte glitter, undra hur det kom dit. Så när dottern har somnat ska jag kapa glitter girlangerna och kassera dom!! Haha, elak mamman är framme. Ska passa på att kasta en stjärna med glitter med. Undra vad jag tänkte när jag köpte det. Eller har jag blitt så pass vuxen att det lyser igenom även på julsakerna? Julen ska ju ändå vara barnens högtid, så barnasinnet borde ju gå ingång på julpynt men nej, vita änglar det är det senaste. Vitt och enkelt, det behöver inte vara mer än så. Nått behagligt att vila ögat på men som inte stör blickfånget.

Fan vad jag är vuxen...