Jag är för mycket känslo människa för att det ska vara bra. Jag gräver ner mig för saker och det sätter sig med en gång på mitt humör. För tillfället så är det jobbet. Eller huvud anledningen är jobbet sen allt annat skit som alltid finns med hjälper inte till.
Ska nu vara på samma förskola i två månader som jag började på i januari, och det känns hyffsat okej att få vara nånstans där man vet hur barnen är, hur rutinerna ser ut och där jag kan vara mig själv och inte alltid uppsmilad och uber trevlig. Men mina tider håller på att knäcka mig totalt. Min tidiga dag är tre sen slutar jag halv fyra, halv fem och fem. Vissa veckor har jag ingen tre tid utan en halv fyra och resten fem. När få jag träffa mitt barn som jag älskar över allt annat? Hur i helvete ska jag kunna vara en förälder till henne när jag inte får träffa henne? Hur ska jag kunna göra mat till henne när jag slutar så sent och hämtar henne ännu senare? Hur ska jag kunna ta hand om hemmet, ombesiktiga bilen, tvätta, handla, ta hand om katterna och allt det där som måste göras av mig för annars blir det inte gjort.
Det är sånt som driver mig till bristningsgränsen. Jag har ingen aning om hur jag ska orka hela vägen fram tills midsommar. Det finns inget ljus i tunneln. Det finns inga andningspauser, ingen stans där det går att stanna upp och bara få vara en liten stund för då faller korthuset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar