Övergiven

Har suttit och gråtit över maten idag. Anledningen är inte att det inte var gått och så utan att jag har fått ett mail av en som vill veta mer om katterna. Eller katten kanske vi ska säga. Han verkade inte förstå att de inte ska delas på. Kände mig helt totalt övergiven. Inte ens katterna vill vara med mig längre. Vem ska älska mig nu?

Ska vara klar och tydlig med att jag inte är helt dum i huvudet. Jag vet om att det är jag som har satt in annonsen om omplasering och jag vet att de inte överger mig om och när de väl flyttar. Jag har bara lite bagage som gör att det gärna snurrar till sig i huvudet på mig. Okej lite var en underdrift. Jag satt och funderade när jag somnade dottern min och jag lägger mycket skuld till mina känslor på min mamma. Självklart berättigat, tro mig, du hade gjort det samma, men det finns ju en som kommer undan. För det som har hänt med mamma var oerhört många år sen och ja, det underlättar inte att hon fortfarande beter sig helt galet emellanåt men jag har ändå varit en helt fungerande människa fram tills jag träffade dotterns pappa. Eller tills han flyttde in kanske vi ska säga. För innan dess så var jag fortfarande frisk i huvudet. Nej det var en lögn, men lite mer funtad än nu. Att han har kunnat knäcka mig, Ursula, den elakaste och starkaste av människor, kan jag fortfarande inte förstå.

Det är inte lätt att bygga upp sig själv som människa och på något sätt kunna se att det finns andra människor där ute. Och på något sätt förmå sig själv att släppa in nån, det är inte lätt. För vad säger att du inte är likadan?

Till er som alltid har funnits där. Det går inte med ord att beskriva hur mycket det betyder att jag har er i mitt liv. Jag älskar er så oerhört mycket.