Nu focuserar vi på de små sakerna i livet, de som ger guldkant på vardan. Eller det som just nu gör att jag orkar. Ser ni att min fina orkidé blommar. Den har stått i fönstret i hur många år som helst och bara vatt grön och nu blommar den. Det är guldkant. Jag blir glad och lugn en stund när jag ser den.

Dottern mår inte bra av att va med sin pappa och dotterns pappa beter sig illa mot mig. Den sista är ingen nyhet men att han inte kan se steget längre och förstå att det även påverkar henne, det finns inte på kartan. Det är fruktansvärt jobbigt att ha med en sån manipulativ människa att göra. Det är få som tror på en för han verkar så trevlig och att man säger att det bara är teater det förstår de inte. Det är jobbigt att kämpa själv. För oss. För ett drägligt liv. För framtiden. Ensam är inte alltid stark men vad gör man när ingen stöttar en. Det finns en anledning till varför jag inte har tatt tag i det än. Att orka vara ännu starkare, att slåss ännu mer, att bli nermald, misshandlad och få skällsord kastade på en är inget jag längtar efter. Det är ett nödvändigt ont men jag hade mått bra av att slippa.

Tänk att få njuta av vardan. Av guldkornen, av glädjen, av att få vara bästa mamman till mitt barn. Jag vill få va livsnjutare, för min egen skull, för min flickas skull. Så det ska jag bli, livsnjutare till max. Måste bara kämpa mig igenom ännu en jobbig period.
Blivande livsnjutare, det är jag det.