Konstigt det där med att vara någons käresta. För det är jag nu, någons speciella. Underbart och skrämmande och fantastiskt och läskigt och alldeles, alldeles underbart.
Fick sån där konstig panik i helgen och tyckte att vad hade jag i hans lägenhet att göra, jag bara pillar på saker och känslor för honom fanns inte. Då kom det. Det bubblade upp och gjorde fruktansvärt ont, tanken på att inte få ha han den där underbara i mitt liv mer. Stod nästan och bölade och tvångsgullade älsklingsbäsklingen en hel massa. Det är inte så konstigt att det kommer såna dumma tankar, jag är ju så van att vara själv, att reda allt själv. Och tankarna måste tänkas, jag måste få den där konstiga paniken av att vara utan honom. Den har jag ju för min dotter med men det var sjukt många år sen som jag hade den för en man. Min man. Mitt älskade underbara stora hjärta. Finast är han. Dottern avgudar honom. I Ronneby bor han. Det är galet långt bort. Men det funkar. Vi turas om att köra, dottern har en säng hemma hos honom och leksaker som han har fixat fram. Sa jag att han är underbar?
Han är det, underbar.
Så så är det nu, ägd är jag :)
